VÅRHOLMA SÄTERI Några anteckningar, ur arkiven framletade
Av Kanslisekreteraren NILS ÄDELGREN
Åren 1690 och 1691 blev Stockholms skärgård mellan havet och landet till följd av Kungl. Maj:ts beslut ”geometrice avtagen” tillika med alla kronofiskerier, klippor och fiskegrund samt alla grund uti segelleden från Stockholm till Vaxholm och Sandöhamn något över en mil ut i havet; och efter den avmätning, som då gjordes, skulle skärgården emellan Uppland och Ålands hav in till Landsort i Södermanland bestå av mer än 8.000 öar, holmar, klippor och grund.
Bland dessa öar och holmar befinner sig jämväl Vårholma ön, som jämte åtskilliga andra öar, skär och grund i östra och västra Saxarfjärdarna sedan äldsta tider utgjort ett helt hemman, benämt Vårholma.
Beträffande namnets uppkomst och betydelse har en framstående språkforskare, professorn Hj. Lindroth verkställt en undersökning och därvid meddelat följande:
Namnet Vårholma skrevs ursprungligen Vårdholma och även Vordholm, så Vålholma med ”tjockt” l. Av det första l’et blev sedan lätt r – en för språkmännen bekant företeelse – därför att två tjocka l i så nära följd vålla uttalsbesvär. Vi få sålunda Vårholma. Betydelsen är ”holmen med vårdkasen”.
Fornforskaren Petter Dijkman (1650 – 1711) har påpekat, att på Vårholma fordom hållits s.k. bergvård mot ryska och etniska sjörövare, d.v.s. där skulle plats hava varit för en vårdkase. Vårdkasarna, som utgjorde en samling av lättantändligt virke, funnos uppresta på flera höga berg i skärgården och skulle påtändas, så snart någon fiende närmade sig. De voro forntidens telegrafinrättningar, varigenom hastigt kring landet spriddes underrättelsen, att fiender inkommit i riket, emot vilka ofördröjligen hela bygdens allmoge skulle uppbådas för att utdriva fienderna. Det höga berget på Vårholmalandet var ju en lämplig plats för en vårdkase. Från nämnda berg har man fri utsikt över hela ”skeppsleden” från Vaxholm till Gällnö. I Stockholms skärgård funnos med säkerhet åtminstone i historisk tid två s.k. kaslinjer, en sydlig från södra inloppet vid Landsort till Vaxholm och en ostlig från Sandhamnsinloppet över Sandön till Vaxholm. Huru dessa linjer framdragits till Vaxholm, är icke närmare bekant.
När och hur den första bebyggelsen av Vårholma ägt rum, kan icke med säkerhet uppgivas, men säkerligen går bebyggelsen långt tillbaka i medeltiden. Sannolikt är, att bönder från det inre av Värmdön dragit ut på jakt- och fiskefärder till de yttre öarna och där anlagt sina fiskelägen, vilka så småningom blevo till fasta boplatser. Odlingen framskred så småningom även på öarna. Stenbunden mark med större och mindre stenanhopningar mötte nybyggarna överallt. Fjärdarna voro fiskrika och mellan stenhällarna fann man bördig jordmån, som lönade odlaremöda. Den odlade jorden ökades ut efter hand. Hemmanet växte så småningom fram till den omfattning, som framgår av ännu bevarande fogderäkningar från 1500-talet.
Den äldsta bevarade urkunden om Vårholmas bebyggelse torde vara en jordebok av år 1538. Från äldsta tid har gården utgjort ett helt mantal med en bonde som åbo. Intill mitten av 1600-talet var bonden skattskyldig till kronan. Han erlade skatten eller räntan dels i penningar, dels i naturprodukter, smör, ägg, ved och dagsverken.
Sålunda utgjorde skatten exempelvis år 1538, då bonden Jöns var ägare: skattepenningar 2 ½ mark, ved 1 famn, dagsverken 6 och smör 12 mark.
År 1543 brukar bonden Måns egendomen mot erläggande av skatt i penningar 20 öre, ved 1 famn, dagsverken 6, smör 1 skålpund och ägg 20.
År 1555 hette bonden Lasse. Egendomen uppskattas till 7 örtugland, för vilket han erlägger i skattepenningar 3 ½ mark, 1 fjärding strömming, 1 skålpund smör, 20 ägg, 1 famn ved och 6 dagsverken.
1618, då Peder brukade gården, erlades i skatt skattepenningar 2=1/4 öre, 3 fjärdingar strömming, 5 mark smör, 5 famnar ved och 9 dagsverken.
År 1647 inträdde en förändring i hemmanets karaktär. Från att förut hava varit ett kronoskattehemman blev gården nu ett skattefrälsehemman, i det att den hemmanet påvilande räntan (grundskatten) förlänades till en adelsman (frälseman). Åbon skulle nu erlägga skatten till frälsemannen, vilken ägde att i stället för kronan uppbära skatten. Ett dylikt förläningsväsende hade under 1600-talet blivit allt vanligare. Bristen på kontanta medel tvang nämligen regenterna att förläna eller giva bort skattehemmanens årliga kronoutskylder som lön åt personer, av vilkas tjänster staten var i behov.
År 1647 den 15 februari donerade således drottning Kristina räntan av Vårholma jämte räntorna av åtskilliga närbelägna hemman till sekreteraren Lars Cantersten. Donationsbrevet är av följande lydelse:
Wij Christina medh Gudz Nåde, Sweriges, Götes och Wendes vthkorade Drottningh och arffurstinna, Storfurstinna till Finland. Hertiginna vthi Estlandh och Carelen, Fröken öff:r Ingermanland etc. Giöre witterligit, att wij af gunst och nådhe, så och i anseende af d. trogne och flitige tienst, som oss och Sweries Chrono wår troo tienare och Secreterare oss Elskelig Edell och wälbördig Lars Canthersteen här till giordt och bewist Haff:r det samme han än yttermehra att giöra och bewijsa så lenge han leff:r förplichtat wara skall, hafwe vndt, skenkt och gifwit, effter som wij här medh och i detta wårt öpne brefs krafft, vnne, skänkie och gifwe honom, hans hustru och ächta manlige bryst arfwing, och så Erfwinge effter Erfwinge, när skrefne Godz och gårdar, här i Vplandh och Wermbdöö Sochn belägne, vthi Skiärö Fiärdingh, Lööka hemman tree fierdedeels, jbidem hemman tre fierdedels Windö Fjärding Fiälswijk hemman ett, Swartsiö fierding, Giälmö hemman Ett, Söderliuster fierding, Hämblemorann hemman Ett, Siggestadh Fiärdingh, Söderhåfwa hemman Ett, Skiägge Fiärdingh, Wårholma Hemman Ett, Lökanäs hemman Ett, Boolwijk Hemman Ett, Jbidem hemman Ett, dem med alle sine pertinentier och lägenheter, i åker, Engh, skog och mark, Fiske och Fiske watn, quarn och quarnstellen, torp och torpeställen, sampt alle andre tiläger i wåto och torro närby och fierran, intet vndantagandes, af hwad som der till ligger och länder, af ålder legat haff:r eller med Lag och Doom tilfalla och winnas kan, att njuta, bruka och beholla vnder adelig frijheet och frelsse manna tienst, till ewerdelig Egendom, aldeles medh dhe Conditioner och wilkor som Nårköpingz beslut A:o 1604 oprättat, medh mehre innehåller och förmäler.
Ooch skola han eller dhe icke hafwa macht at trengia eller bringa skattemannen ifrån Jordh sina medh mindre det skeer medh gode wilie han, som Lagh förmåhr Det alle som wederböre och för wår skulldh wele och skole giöra och låta, hafwe sig att efterrättia icke giörandes eller giöra låtandes honom Lars Canthersteen, hans hustru och ächta manlige bryst Erfwingar här emot hinder, mehn eller förfångh i någon måtto nu eller i framtijden, till yttermehro wisso är detta medh wår Egen hand vnderskrifwit och konungzlige Secret bekräftat. Gifwit oppå wårt Slott Stockholm d. 15 februarij åhr 1647.
Christina
Brefvet är förseglat medh Cantzlisecretet N:o 3
Vidimus
Sevedh Bååth Carl Christerson
Mååneskiöldh
Cantersten var en av sin tids skickligaste diplomater och anlitades vid flerfaldiga tillfällen vid diplomatiska underhandlingar mellan Sverige och främmande makter. Han dog 1658. Hemmanets ränta övergick då till hans son, sekreteraren Carl Cantersten, även han anlitad liksom fadern i diplomatiska värv.
Den 29 april 1678 försålde Cantersten Vårholma till översten vid Kongl. Maj:ts Lifgarde friherre Jacob Johan Hastfer och hans maka Sigrid Gyllenstierna, riksrådet Göran Flemings änka.
Dessförinnan hade Cantersten begärt konungens tillstånd att till ”allodial och frälse” tillbyta sig Vårholma och en del andra till honom donerade hemman emot vederlag av vissa andra av honom köpta feodalegendomar. Konungens tillstånd är daterat i skrivelse den 14 november 1678 från huvudkvarteret i Ljungby och bekräftas däri, att Vårholma skulle hava frälsekaraktär. Härigenom undslapp egendomen att vid reduktionen indragas till kronan. Likviden för det jordbyte, som Cantersten med Kungl. Maj:t och Kronan ingått, utgjorde skillnaden mellan räntorna av de olika egendomarna eller 1 rdlr specie 19 öhre courant silvermynt.
I Carl Canterstens överlåtelse av Vårholma till översten Hastfer nämner Cantersten, att överlåtelsen sker mot 6.000 rdlr kopparmynt, vilket belopp han till fullo erhållit. Cantersten överlåter därför all sin rätt till överste Hastfer med därjämte transporterar Cantersten uppå Hastfer ”all den Rettighet idag förmedelst een innestående rest af 845 rdlr 26 ½ öhre kopparmynt hoos skattebonden Anders Erichson i Vårholma på skatterättigheten av bemählte hemman hafwer att praetendera”.
Hastfer behöll egendomen icke länge. Enligt ett bytesbrev av den 1 juli 1682 avstod Hastfer Vårholma till fru Ebba Christina Skunck, född De la Chapelle, mot gården Järla i Brännkyrka socken. Hastfer betalade i mellanavgift 4.000 rdlr kopparmynt.
Fru De la Chapelle var emellertid hårt ansatt av sin mans och egna fodringsägare, och nödgades därför redan den 1 december samma år förpanta Vårholma till kommissarien Jacob Möller emot 7.000 rdlr kopparmynt kontanta penningar. Den 26 maj 1683 transporterade Jacob Möller sin rätt till Vårholma på greve Gustaf Douglas, sedan han till Möller utbetalat ”pantskillingen” 7.000 rdlr kopparmynt.
Greve Douglas var född 1648 och blev efter militärtjänstgöring år 1692 landshövding i Västerbotten och lappmarkerna. Han förvärvade skattemannens rätt till gården och utverkade därjämte säterifrihet för densamma. När dessa åtgärder skett, framgår icke av bevarande handlingar. Först i 1685 års jordebok är antecknat att säterifrihet beviljats. Ehuru anteckning härom ej återfinnes i följande årgångar, framgår dock, att Douglas själv brukade gården och således måste hava förvärvat skattemannarätten.
Greve Douglas utarrenderade gården till proviantmästaren Berndt Dahlgren genom kontrakt den 8 april år 1700 för en tid av tre år mot en summa i ett för allt av 600 rdlr kopparmynt med skyldighet att bruka och vårda Vårholma såsom sin egen egendom och vidtaga erforderliga förbättringar och nybyggnader.
Arrendet upphörde redan följande år, då Dahlgren icke efterkom kontraktets bestämmelser och dessutom vanvårdat gården. Douglas avled år 1705. Hans bo synes hava varit skuldsatt. Han hade bl.a. ingått borgen uti Rikets Ständers Bank för lån, som framlidne amiralen baron Gustaf Sparre och Evert Horn därstädes upptagit.
Riksbanken yrkade vid sommartinget 1706, att Vårholma skulle värderas och uppbjudas för bankens räkning för att täcka skulden. Detta bifölls av tingsrätten. Häremot protesterade Douglas änka grevinnan Beata Magdalena Stenbock, och det beslöts att hennes revers för amiralen Sparres lån skulle läggas till lånedoumenten och att något beslag icke skulle läggas på Vårholma.
Douglas arvingar behöllo gården intill år 1723. Därefter finna vi som ägare amiralen greve Ewald Taube, som den 21 oktober 1723 för 3.000 dlr silvermynt inköpte gården av grevinnan Stenbock. År 1739 den 5 juni blev hovmarskalken J. Löwen ägare till Vårholma. Samma år den 1 augusti pantförskrev han gården till ryttmästaren C. Schionberg att bruka och besitta. Schionbergs änka överlät panträtten år 1749 å med dr. Martin Lithén. Denne transporterade år 1750 panträtten å handelsmannen Nils Ekeroth mot 13.000 dlr kopparmynt, varefter Ekeroth den 30 april år 1754 överlät gården till kaptenen Georg Vilhelm Leijonsten, som sedermera pantsatte egendomen för 23.400 dlr kopparmynt. Leijonsten behöll densamma till år 1762, då han för 42.000 dlr kopparmynt sålde den till hovmarskalken friherre Esbjörn Christian Reuterholm. Denne överlät år 1769 egendomen på sin broder lagmannen friherre Gustaf Gottfrid Reuterholm, och denne försålde egendomen den 30 juni 1769 till hovjunkaren friherre Carl Eugenius Marcks von Würtemberg för 44.000 dlr kopparmynt. År 1797 den 5 oktober förpantade friherre Marcks von Würtemberg gården för 7.000 rdlr i riksgäldssedlar åt bönderna Erik Persson i Tranvik och Erik Fogelström på obestämd tid. Från pantförskrivningen undantogs emellertid ”holmen och förra kroglägenheten Isskäret kallad, som förut till herr majoren och kammarjunkaren välborne B.G. Ingelots blivit försåld emot vissa villkor”, vilka såsom gällande förbehöllos.
Beträffande villkoren för pantförskrivningen, som utgjorde en förtäckt försäljning av egendomen, varigenom möjlighet bereddes för dessa bönder att besitta frälsesäteri, föreskrev friherre Marcks von Würtemberg bland annat:
1:o) At jag och mina arfvingar icke skola wara emot wår wilja skyldiga, under hvilke
förewändning det wara må, at den nu uptagne förpantnings summan återbetala och
Wårholma Säteri återlösa.
2:o) At i stället för den ränta til Sex procent som annars borde för detta mig långifne capital
betalas, komma pantinnehafwarna at åtnöjas med afkastning och Revennu som af
Wårholma Säteri falla kan, dock som en sådan icke kan sig bestiga til mera än högst Fyra
procent årligen och den af mig nu uptagna låne- och förpantnings-Summan swarar emot
Egendomens fulla wärde, och hwad derföre i köpeskilling nu för tiden betalas kunde. Så är
Öfverenskommit, at i händelse af Egendomens återlösande eller inbördande skola de öfrige
2:ne procenten årligen läggas till Capitalet och äfwen med särskildt ränta å Sex procent derå
Pantägaren til godo beräknas och godgjöras af then eller them, som genom Börd eller af
Deras annan Ordsak som hälst skulle söka at Egendomen them frånwinna och inlösa, då Pant
Summan rigtigt till fullo är betald.
3:o) ———–
4:o) At för alla Byggnader, förbättringar, husflyttning, nyodlingar och rödjningar, så wäl
nödwändiga som nyttiga och prydeliga, hwilka pantinnehafwarne nu och framledes på egen
kostnad kunna wärkställa the skola äga rättighet, at i händelse af Pantens återlösande eller
bördande undfå full ersättning efter en sådan upgift och räkning deröfwer som de eller deras
rättsinnehafware med Ed fästa kunna; Men utan at wara skyldige at någre andre verificationer
derå förete, äfwen som all försämring til Skog och mark, ägor och åbyggnad af Pantägarne
deremot ärsättes.
5:o) At i händelse jag eller mina Bröstarfwingar efter Ett års förlopp icke betalar det uplåntagne
Capitalet med ränta derå, samt ärsätter de wärkstäldta byggnader och Meliorationer, på sätt
Som här ofwanföre anfördt är, Bönderne Erik Pärsson och Fogelström då äga rättighet och
Frihet at utan någon omgång eller mitt widare hörande denna pantförskrifne Egendomen
Wårholma Säteri, försälja, och under hwad wilkor som dem bäst synes köpebref derå affärda;
men äro deremot nu genast, eller enär de åstunda berättigade, at äfwen utan mitt hörande på
andra Transportera denna deras panträttighet til större eller mindre del och äfwen derå
uptaga lån, som med Intecknings Lag och Författning kan tillåtas”.
Fogelström överlät sin rätt år 1798 på nämndemannen Anders Andersson, som avled 1816. I bouppteckningen efter honom angives, att panten gällde ¾ mantal i Vårholma.
Vid vintertinget den 26 februari 1845 företrädde nämndemannen Anders Andersson i Gåsvik och bonden Olof Jansson i Vårholma och, med förmälan att de voro innehavare av förpantningsrätten, Andersson till ¾ mantal Vårholma och till Olof Jansson ¼ mantal av samma hemman för 250 riksdaler i samma mynt.
Dessförinnan hade förmyndaren begärt och erhållit Svea hovrätts tillstånd till försäljningen, därvid förmyndaren åberopat till stöd för försäljningen, att för hemmanets återlösande stadgats sådant villkor, att lösningssumman nu skulle utgöra över 20.000 riksdaler ehuru byggnaden för det dåvarande icke ägde högre värde än förpantningssumman samt att medelvärdet av egendomen under senast förflutna fem år utgjort endast 3.800 rdlr banco.
Anders Andersson erhöll laga fasta den 19 februari 1846 å ¾ mantal och den 13 maj 1862 å ytterligare 1/8 mantal, som han år 1861 köpt av bonden Anders Jacobson i Nyvarp. Han var gift med Johanna Fredrika Fagerqvist, som avled 1870. Efter hustruns död blev boet oskiftat, och först efter mannens död 1873 verkställdes skifte i boet. Han efterlämnade nio barn och en dotterdotter. Bland barnen voro Erik Ludvig Andersson och Frans Ulrik Andersson. Vid skiftet erhöll varje sterbhusdelägare 7/80 mantal i Vårholma. Erik Ludvig och Frans Ulrik inköpte den 25 oktober 1873 för 11.703 riksdaler av vissa sterbhusdelägare 21/40 mantal och samma dag två andra delägare 7/40 mantal. De ägde således tillhopa 7/8 mantal.
Erik Ludvig Anderssons hustru Eva Elisabet avled år 1894. I boet fanns 7/16 mantal Vårholma. Vid skifte i boet erhöll mannen 7/32 mantal samt döttrarna Johanna Carolina, gift med sjökaptenen M. Norberg, och Anna Vilhelmina vardera 7/64 mantal. I gåvobrev den 9 april 1894 skänkte fadern sin del till dottern Johanna Carolina, som den 4 april 1896 köpte sin systers andel.
Johanna Norberg avled 1930, och denna del av hemmanet äges nu av hennes tre barn. Dessa sålde år 1936 till direktören S. Strömberg sina andelar i holmarna med undantag av Bjurön.
Frans Ulrik Anderssons hustru Johanna Andersson, född Sjöberg, avled år 1882. Vid arvsskiftet efter henne erhöll mannen 7/40 mantal och envar av makarnas tre barn 7/120 mantal. Den 10 maj 1883 inlöste Andersson sina barns andelar.
Frans Ulrik Andersson sålde den 29 april 1890 sin hemmansdel till sjökaptenen Carl Johan Magnus Hallander.
Hallander torde vara en åtminstonde för en äldre generation av skärgårdsbor och sommargäster i skärgården välbekant person. Han tjänstgjorde sedan 1875 som befälhavare på Vaxholmsbolagets fartyg, inträdde så småningom i bolagets styrelse och blev slutligen bolagets trafikdirektör och verklige ledare. Han avgick ur bolagets tjänst år 1913. I ett muntligt testamente dagen före sin död den 10 januari 1914 hade han förordnat bland annat, att lägenheten Halleberg, som han år 1887 köpt av Frans Ulrik Andersson, och 7/16 mantal av Vårholma skulle tillfalla Sjömannaföreningen och Ångfartygsbefälhavaresällskapet till lika fördelning. Föreningarna behöllo icke länge fastigheterna. Genom köpebrev den 3 januari 1919 försålde de fastigheterna för 90.000 kronor till sedermera kommendörkaptenen Björn von Sydow.
Det kan i sammanhang härmed antecknas, att i bouppteckningen efter Hallander fastigheterna upptagits till taxeringsvärdet, som utgjorde å lägenheten Halleberg 35.000 kronor och å 7/16 mantal 17.000 kronor. Värdet hade således stigit med icke mindre än 38.000 kronor. Sydow sålde den 16 april 1934 till direktören S. Strömberg för 30.000 kronor den del av Vårholma, som är belägen utanför Vårholma-ön omfattande den areal av omkring 65 hektar. Efter Sydows död sålde hans sterbhus återstående delen 7/16 mantal till samme Strömberg. Denna hemmansdel är nu styckad i tomter.
Olof Jansson erhöll laga fasta å ¼ mantal Vårholma den 19 februari 1846. Härav försåldes den 28 januari 1860 1/8 mantal till arrendatorn Anders Jakobsson i Myttinge, som följande år överlät hemmansdelen till ovannämnde Anders Andersson. Den återstående delen 1/8 mantal övergick till F.G. Södergren, som var den sista innehavaren av sjökrogen Lindalen och vilkens arvingar nu äga denna del av hemmanet.
År 1875 förrättades laga skifte, fastställt den 29 mars 1876, å hemmanet, därvid detsamma uppdelades i tre delar om resp. 7/16 mantal, 7/16 och 1/8 mantal och 1/8 mantal.
Såsom ovan nämnts, erlade skattebonden på Vårholma i äldsta tider sin gärd till kronan icke blott i penningar utan även i persedlar, såsom smör ägg, ved och strömming. Man får härav en god föreställning om det näringsfång, som bonden utövade, nämligen fiske, boskapsskötsel och skogshuggning. En rannsaknings- och skattläggningslängd av år 1607 ger en inblick i bondens ekonomiska förhållanden:
- ”Erik i Vårholma 7 örtugl. Jord
- Sår årligen 7 sp.
- Eng på hemlandet 8 lass
- Item av en engisiö, benämnd Biurö, till 6 lass.
- Item av en, Betsiö benämnd
- Sagssariö föder 4 bockar
- Notvarp 4
- Skog inte
- Mul bete temmelig
- Rentor:
- Strömming 2 tr 1 fj.
- Smör i skålpund 5 mk.
- Ved 5 famn.
- Dagsv. 9
- Tunneträ 1 T:a 3 ½ fj.
En boskapslängd av år 1627 upplyser, att å gården föddes 1 ko, 4 får och 2 kvigor. År 1640 kartlades egendomen av lantmätaren Sven Månsson. Beskrivningen till Månssons karta är emellertid av så stort intresse, att den här må återgivas:
A. Wårholma _______ Skattehemman 1 mantal
B. Norrgärdet utsäde __________________ 2 ¾ tunnor
C. Södergärdets utsäde lika mycket _______
Uti boda Gärderna är Öhrjord _________
Gärdets Höö hvart År _______________ 1 lass
D. Norrängen Mossvalls Äng och Höö _____ 1 lass
E. Hagen sammaledes och mossvall och Höö 3 lass
Ängsholmar till Vårholma neml.
Bjurö hö_____________________ 10 lass
Sifön hö _____________________ 2 lass
Betesholmar enl. efterskrefne:
Stora Saxan, Lilla Saxan, Storön, Betesön
Andra odugliga holmar.
Gissleskäret, Ekholm, Holkekubben, Öster Strängen, Wäster Strängen,
Walhön, Norra Ängsholmen – – – – .
Till föreskrefne Hemman är nödtorftig Skog, såsom ock fiske.”
Man finner således, att den odlade jorden var ganska obetydlig, och att lantbruket icke var stort. Enligt Salvius ovannämnda arbete hade egendomen år 1741 ”någorlunda åker, äng, skog och fiske”. Vid senaste laga skifte, fastställt den 29 mars 1876, utgjorde sammanlagda arealen av åker och tomter 8 hektar 27 ar 73 kvadratmeter och ängsmarken 15 hektar 71 ar 48 kvadratmeter. Genom tomtförsäljningar och avstyckningar har den odlade jordens areal högst väsentligt minskats. Den odlade jorden är numera helt samlad på hemlandet. På den del av Bjurön, som ännu är ostyckat, är endast betesmark.
På 1920-talet kunde gården vintertid födas sammanlagt 10 nötkreatur. För närvarande (1937) utgör antalet endast två. Fåravel bedrevs ännu sent som på 1920-talet. Fåren utsläpptes tidigt på våren på holmarna, där de fingo fritt uppehålla sig till sent på hösten.
Skogen, jakten och fisket synes hava varit föremål för särskild omvårdnad, åtminstonde under 1700-talet. Sålunda föreskrev greve Douglas, när han utarrenderade egendomen, att arrendatorn skulle på Kronholmen antaga en god torpare, som skulle akta ägorna för främmande åverkan ”det vare sig med fiskeri eller jägeri och finge arrendatorn icke tillåta att han något av skogen uthugge utan allenast sig utav sjön ernära som uti skärgården brukligt är”. Man kan härav sluta, att olovlig jakt och tjuvfiske även på den tiden skulle bedrivits på Vårholma.
Skogen synes hava under 1700-talet varit stadd i tillväxt. Under början av 1800-talet synes en betydande skogsavverkning hava ägt rum.
Fisket vid gården har spelat en betydande roll för gårdens avkastning. Fiskvattnet är omfattande. Saxarfjärden har ju tidigare varit bekant för sitt utmärkta fiskvatten. Framför allt har strömmingsfisket varit betydande och under senare tider har fisket varit föremål för särskilt arrende. Fisket bedrevs med skötar men dock huvudsakligen med not. På 1600-talet uppges notvarpens antal till 4. Vid delning 1893 av fiskvattnet mellan de olika delarna av gården angivas icke mindre än sammanlagt 45 sommarnotvarp vid olika platser och 15 samfällda vinternotvarp.
Bebyggelsen på Vårholma i äldsta tider var säkerligen ganska primitiv, blott några enkla stugor.
På 1640 års karta är angiven en byggnad, men om densammas utseende finnes icke någon anteckning. När fru De la Chapelle år 1682 tog egendomen i besittning, funnos på egendomen följande byggnader:
”2 st:n Stugur, een utan Taak, den ena Stugun med Spijs och Spiell,
Bakugn, een jernståndare uti Spijsen, 4 behåldna Fönster, Lås och…
Gården befann sig således i ett delvis förfallet skick. Sedan landshövdingen, greve Douglas blivit ägare av Vårholma, blev säkerligen hans första åtgärd att sätta åbyggnaderna på gården i gott stånd och uppföra en för en adelsman passande bostad. Han måste nämligen uppfylla villkoret för säterifriheten: säterigården skulle vara ståndmässigt bebyggd.
År 1700 finner man således, att gården var bebyggd med en ”herrebyggnad” med tillhörande två flyglar. Några rum med spislar i flyglarna voro då ännu icke färdiga. Byggnaden brändes emellertid ej av ryssarna vid deras härjningståg år 1719, ehuru ryska krigsfartyg lågo förankrade vid Vårholma. 26 ryska galärer och lika många slupar med en besättning av sammanlagt omkring 6.000 man lågo natten mellan den 15 och 16 augusti 1719 till ankars invid Vårholma mitt emot Lindalen. Den lilla viken vid Vårlunda benämnes ännu i dag Ryssviken.
Huru ännu på Vårholma befintliga s.k. herrgårdsbyggnaden i två våningar ligger på den ursprungliga platsen för den gamla byggnaden men är säkerligen icke densamma som greve Douglas lät uppföra. Den yttre anordningen och även inredningen tyda snarare på en byggnadsstil, som var rådande för omkring 40 år sedan. Den gamla byggnaden, som enligt en anteckning år 1844 var förfallen, har under senare delen av 1800-talet undergått betydliga förändringar dels genom påbyggnad, varigenom den erhållit sin nuvarande höjd, dels ock genom förändringar i det inre. Stommen i den nedre våningen kvarstår dock och utgöres av liggande timmer. Av den gamla byggnaden i övrigt synes grunden med sin stora källare vara kvar. De båda flyglarna äro borta, den ena revs ned och den andra såldes och flyttades, enligt uppgift, till Lindalen, där den ännu lär kvarstå.
Platsen för Säteribyggnaden var väl vald, högt belägen som den är. Den som befinner sig i byggnaden, som intar ett dominerande läge, kan åt öster skåda ut över den stora ”skeppsleden” med dess livliga sjöfart, och åt väster se ut över sundet mellan Betsön och Vårholma. På västra sidan är en större gårdsplan med en hög stenmur, i vars mitt finns en numera igenlagd stentrappa. Härifrån förde en väg förbi gården ekonomibyggnader ned till den s.k. hemviken, som då gick betydligt högre upp i landet än nu och utgjorde en god hamn för egendomen.
Vidare kan omnämnas, att jämväl en kvarn funnits på Vårholma. Enligt jordrannsakningsprotokoll för år 1824 upplystes, att en husbehovsväderkvarn blivit ”de senare åren uppförd” på Vårholma ägor. Kvarnen var uppförd på berget norr om de dåvarande ekonomibyggnaderna och nedrevs på 1870-talet.
Till Vårholma höra 19 öar jämte några mindre grund och skär. Av dessa öar torde Bjurön vara den förnämsta. Namnet betyder Bäverön, och skulle alltså bävrar hållit till därstädes. Denna ö är sedan gammalt en av seglare och motorbåtsägare uppskattad tillflyktort. En ypperlig hamn finnes där på södra sidan i den s.k. Bjuröfladen, inbjudande skydd för alla vindar. Enligt uppgift skall näktergalen där låta höra sin sång. På Kvarnholmen finnes enligt vad lektorn F. De Brun meddelat en större stenläggning, i dubbla rader i form av ett kors, tydligen ett fornminne. Saxaröarna (namnet härleder sig av det latinska ordet saxum = klippa) voro bebodda intill senare delen av 1700-talet. De utgöras huvudsakligen av höga berg och delvis ängsmarker.
I ett taxeringsinstrument över ägorna till Vårholma, upprättat 1834, benämnes ett grund söder om stora Saxarön såsom ”Shjälgrundet”.
Östra och västra Valöarna, i äldre tider benämnda Vallögrunden och Vallöarna – enär de ligga som höga vallar i fjärden – äro åtminstone till stora delar ofruktbara.
Den fasta befolkningen på Vårholma utgjordes i äldsta tider av skattebonden med hushåll. Det var naturligtvis icke något stort sådant.
Sedan på gården uppförts en ståndsmässig nyggnad, kunde även ”herremännen” här taga sin fasta bostad. Kaptenen Leijonsten, som på 1750-talet förvärvade egendomen, synes hava varit den första av ”herremännen” som bosatt sig därstädes. Han var född 1714 och blev löjtnant 1746 vid svenska amiralitetet, kaptenlöjtnant1752 och kapten 1760. Han var gift med friherrinnan Chatarina Eleonora Rehbinder. Han skrev sig till Vårholma och därstädes föddes hans barn, Göran Vilhelm och Charlotta Maria. Bland faddrarna finnas antecknade fru Chatarina Ankarstierna på Väsby och kaptenen Johan Magnus Gyllenhöök därsammanstädes. Följande ägare – riksrådet Reuterholm – uppehöll sig under sommaren på egendomen. Han var född 1710 och var gift med friherrinnan Maria Gyllenstierna af Lundholm. Han blev hovmarskalk och deltog livligt i det politiska livet. Vid 1760 års riksdag var han mösspartiets främste talare. År 1765 blev han riksråd. Han var med familj bosatt i Finland, där familjen ägde stora jordegendomar. På grund av tjänstgöring vid hovet och deltagande i riksdagen måste han vissa tider vistas i Stockholm.
På Vårholma tillbragte hans söner Axel Christian, sedemera president i Vasa hovrätt, och Gustaf Adolf, sedemera den verkligt styrande under Gustaf IV Adolfs minderårighet, sina barndomsår.
Gustaf Adolf Reuterholm har i efterlämnade anteckningar redogjort för familjens vistande på Vårholma, och torde härur få medelas följande.
”1761.—Våhrtiden Reste Sal. Far till Ricksdagen, och komm hemm på ett ryck hit, men reste åter straxt öfver igien, då Han äfven kiöpte Vårholma för 10,000 D:r.
1763.— Om Våhren reste nådig Mor till Vårholma och tog det i besigtning samt återkom därifrån mot hösten.—
1764.— Äfven denna Sommar giorde Nådig Mor en visite till Vårholma och komm i augusti månad tillbaka.—
1765.— J September. Månad d. II blef nämnd till Ricks Råd.
1766.— påsk tiden (Långfredagen) komm Sal. Far norr om kring resandes hit, och afhemtade hela huset, med Pick och Pack, då vij med första resa i Maij månad härifrån till Vårholma afreste. Sommaren giorde Hon några Små skiutsser till staden. Men i October innflyttade vij för allvar, och bodde på Ladugårdslandet.—
1767.— Om Våhren reste vij ut till Vårholma, där vij passerade Sommaren, och juni Sal. Far med Axel Gyllenstierna till kongsholmen, där vij Sedan passerade vijnteren.
1768.—Om Sommaren Giorde Min Mor och vij en resa öfver till Finnland, där vij vistades tills slutet af Aug. månad, då vij återkommo till Vårholma, fast med lifs fara öfver hafvet. Sal. Far var hela denna Sommaren tienstgiörande. Om hösten flyttade vij efter vanl. Åter inn till staden. —
1769. — J Maij blefvo Råden afsatta, och då reste vij till midsommaren ut till Vårholma, hvarifrån vij, i början af September Månad, sedan vij i Staden inpackat alla våra Saker, för allvar till Finland afreste. – Men Sal. Far blef qvar till i November Månad, då han en söndags afton lyckl. Postvägen hitkomm efter att hafva Såldt Vårholma, och Giort Sig från Stockholm frij.”
Med saknad erinrade Gustaf Adolf Reuterholm sin barndomstid på Vårholma, och vid förbiseglandet av Vårholma den 12 juni 1774 på resa till Finland gav han sin ”souvenir” uttryck åt sin hågkomst av lyckliga barndomsår i följande verser:
”Wid åsyn af den trackt, som förr min Barndom fägnat, som oskuld, nöijden, ro, i afskildt lugn beredt, som från bekymmers gnag, med Lust den kretsen hägnat, Där mina bästa dar, sitt kordta Lopp har sedt, Där från all tärand sorg, min Tid ostörat gått, Där Älskad Far och Mor, min späda ungdom vårdat, Där aldrig lyckans kast, min oskul störa nått, Där alt, bedragna Hopp!! En lycklig framtid bådat. Som nästan fyra år, din barndom fägnat har, Där med en älskad bror, dig inga nöijen trutit, Där Du, var åttondī’ dag, en mer vördad Far, Tillika med Din Mor, i späda armar slutit, Där Våhren alltid dig, den första blomman gaf, Där vinterns kulna tid, I blomster fälten glömmdes, Där mellan Holmars mängd, på litet skummand’ Haf, Din ro, för Världens ståt, och oro liudligt glömmdes. Vid åsyn, säger Jag, af dessa täcka fäldt, Där mig i fordna dar, så mycken glädje fägnat, Där Hälsa, nöijen, ro och Alt, som kallas sällt, Mitt muntra sinneslugn, ifrån all oro hägnat, Mitt Hierta häftigt rörs, och ögat vatten gier, Till Hugkomst af den Fröjd mig dessa trackter bådat, Sen jag med All dess ro, ej mera återser, De blomster rika fäldt, som glad mitt öga skådat.”
Friherre Carl Eugen Marcks von Würtenberg, som senare blev ägare av Vårholma, var också bosatt på egendomen. Han var systerson till riksrådinnan Reuterholm. På Vårholma föddes hans barn döttrarna Carolina Vilhelmina och Aurora Charlotta samt sönerna Axel Vilhelm och Carl Eugen. Bland faddrarna till barnen antecknades i dopböckerna fru N. Gyllenhöök på Väsby, fröken Ulrica von Hauswolf i prästgården, kaptenen Claes Stiernfelt på Rindö, kamereraren och fru Norling på Väster Skägga, fänriken Gustaf von Torck på Överby, krigsrådinnan Skölarm på Växby och fröken Skölarm därstädes. Man kan därav sluta, att umgänget mellan de olika gårdarna varit ganska livligt.
Gårdens förbindelser med huvudstaden hava upprätthållits med hjälp av vattenvägarna såsom varande de naturligaste. Gården var visserligen skyldig att underhålla en viss sträcka å allmänna landsvägen å Värmdö mellan Löksnäs och Skurubron, men förbindelsen sjöledes var dock den som mest måste snlitas. Avståndet sjövägen till Stockholm utgör omkr. 24 km. Under äldre tider – innan ångbåtarna ännu funnos – var man härvid hänvisad till rodd eller segling in till huvudstaden. En sådan segelfärd kunde understundom taga dagar i anspråk. Så t.ex. berättar lagmannen Reuterholm, hurusom han den 23 juni 1777 om aftonen avseglades från Stockholm och först den 28 juni på middagen ankom till Stegesund. Så kommo ångbåtarna. På 1850-talet blevo ångbåtsförbindelserna mellan Stockholm och Vaxholm dagliga under sommarmånaderna och därigenom förbättrades i hög grad gården förbindelser med huvudstaden. Så småningom utsträcktes ångbåtsförbindelserna jämväl till den yttre skärgården.
De förbättrade ångbåtsförbindelserna i slutet av 1880- talet och i början av 1890- talet gjorde, att den tidigare sommarbebyggelsen innanför Vaxholm sökte sig ut till de fjärran öarna kring Vaxholm.
Men redan dessförinnan hade den första försäljningen av områden för sommarbebyggelse på Vårholma ägt rum. Genom köpebrev den 4 augusti 1879 inköpte skeppsstuvare Carl Fredrik Söderström lägenheten Isskäret för 600 kronor av Erik Ludvig Andersson. Sedan följde under 1880-talet ytterligare försäljningar av områden. Vi kunna här anteckna några namn. Notarien Charles May inköpte 1886 lägenheten Tomtebo och Ingenjören W. Milde samma år en del av Betsön. Sjökaptenen Hallander köpte den 16 juli 1887 för 1,600 kronor ett område av 7 tunnland 3,5 kappland, kallat Halleberg, där han lät uppföra en större byggnad av trä i tiden stil.
Följande år den 1 november förvärvade professorn i arkitektur vid Konsthögsskolan C Grundström ett område, som han kallade Vårdala. Under sommarvistelserna sysselsatte han sig med att själv där uppmura en gammal Rhenborg i miniatyr, en för sjöfarande i Lindalsundet välbekant byggnad.
Vid sekelskiftet och i början av 1900-talet försåldes ytterligare områden, så att nästan hela södra sidan av Vårholma ön numera kantas av sommarvillor.
—————————————————–
Dokumenterat 1937